Intervju med Jonas Myrdal, kammaråklagare på Ekobrottsmyndigheten, om insiderinformation
En välfungerande och konkurrenskraftig aktiemarknad bygger på högt förtroende från investerare och korrekt informationsgivning från börsbolagen. Okunskap och misstag i informationsgivningen från börsbolagens sida kan leda till sanktioner för det berörda bolaget men också riskera att rasera förtroendet för marknaden, vilket på sikt skulle minska bolagens tillgång på kapital och därmed få samhällsekonomiska konsekvenser.
Många börsbolag brottas idag med bedömningen av huruvida insiderinformation har uppstått och villkoren för uppskjutande av insiderinformation. I slutet av januari höll Jonas Myrdal, kammaråklagare på Ekobrottsmyndigheten, ett seminarium hos oss på Svensk Värdepappersmarknad om insiderinformation för våra medlemmar. Under seminariet gick Jonas igenom vad som klassas som insiderinformation och kraven på hur börsbolag ska offentliggöra informationen enligt Marknadsmissbruksförordningen (MAR). Vi passade på att ställa ett par frågor till Jonas om hur han ser på insiderinformation och de största utmaningarna för svenska börsbolag.
Du har nyligen kommit ut med boken ”Insiderinformation – och börsbolagens informationsplikt”. Berätta mer om bakgrunden och syftet med boken?
I mitt arbete ställs jag i princip dagligen inför frågan om viss information är insiderinformation eller inte. Jag har då många gånger konstaterat att det sällan finns svart-vita eller helt säkra svar och att rättsläget dessvärre inte verkar helt klart i alla delar. Boken är ett försök att ringa in kärnan in innebörden av insiderinformation och att sätta resonemangen i en kontext – inte minst att se på frågan utifrån syftet med aktiemarknaden, förbuden mot insiderhandel och börsbolagens informationsskyldighet. Vidare har jag vinnlagt mig om att underbygga resonemangen med stöd av konkreta exempel, både från domar och beslut i domstolar och från marknadsplatsernas disciplinnämnder.
Vad ser du som de största utmaningarna för börsbolagen när det kommer till insiderinformation enligt MAR? Vad behöver de bli bättre på?
De frågor som i regel är svårast är om informationen är väsentlig prispåverkande och – särskilt när det gäller mellanliggande steg i en pågående process – om informationen är tillräckligt precis och konkret. Beträffande prispåverkan finns inget givet svar eller ens någon vedertagen analysmetod. Här tror jag att det är bra om bolagen själva försöker formulera en metod och ett synsätt som dessutom är anpassade till den aktuell verksamheten och branschen. Många bolag klassificerar ofta information som insiderinformation och sätter på en ”MAR-stämpel” för säkerhets skull, även när de är osäkra eller till och med inte anser att informationen är kurspåverkande. Detta är i sig ett problem, då MAR-stämpel ju ska ge läsaren en viss vägledning till tolkningen. När det gäller rekvisitet precis natur är det tyvärr ganska oklart vilken sannolikhet som krävs för att slutlig händelse ska uppstå. Dessutom är det förstås ofta svårt att överhuvudtaget beräkna sannolikheten.
En stor utmaning är att efterleva kravet på att informationen ska offentliggöras så snart som möjligt, vilket har tolkats strängt, närmast bokstavligt faktiskt, i Sverige, både av Finansinspektionen och av marknadsplatserna. Här gäller det för börsbolaget att skapa en fungerande och effektiv process och organisation som ständigt ska vara stand-by. Vidare får hanteringen inte innehålla några onödiga moment. Exempelvis är det inte okej att låta styrelsen delta i hanteringen, om frågan kan avgöras av VD på egen hand.
I vilka lägen ser du att börsbolagen begår misstag eller har okunskap?
Ser man på besluten från FI och marknadsplatserna så brister det fortfarande ofta i hanteringen. I regel handlar det om att informationen släpps för sent eller att dokumentationen brister, exempelvis beträffande insiderförteckningar och skälen till uppskjutet offentliggörande. Ett annat intryck är att insiderinformation om kraftigt kurspåverkande uppgifter tyvärr läcker för ofta och detta utan att bolagen släpper läckagemeddelanden, exempelvis om pågående men icke-offentliggjorda budprocesser.
Har du några konkreta råd till börsbolagen när det kommer informationsgivning? Dels bedömningen av huruvida att det föreligger insiderinformation samt villkoren för uppskjutet offentliggörande?
Som jag redan varit inne på är det viktigt att bygga upp en fungerande organisation och process för hanteringen och bedömningen. Beträffande bedömningen är det förstås viktigt att berörd personal sätter sig in i regelverket noga. Det är som sagt värdefullt om man skapar en metod eller utgångspunkter för bedömningen. Det kan här exempelvis handla om att vissa viktigare steg i en forskningsprocess eller inkommande ordrar som avser en viss andel av årsomsättningen ska ses som insiderinformation. Oavsett var man landar i bedömningen är det också en stor fördel om man dokumenterar hur man har resonerat. Detta kan bidra till kompetenshöjning och kontinuitet och kan dessutom vara viktigt för bolaget och enskilda vid eventuella kommande utredningar av myndigheter eller marknadsplatsen.
När det gäller villkoren för uppskjutet offentliggörande är det viktigt att förutsättningen bolagets ”legitima intresse” inte tolkas för brett. Nasdaq Stockholms disciplinnämnd har förvisso i några ärenden godkänt (ett kortvarigt) uppskjutande i fall då uppskjutandet främst verkar ha varit motiverat av att informationen har varit för oklar, vilket väl endast indirekt kan skada bolaget. Utgångspunkten måste dock nu, innan reglerna ändras genom Listing Act, vara att ett uppskjutande bara är okej om bolaget vid ett offentliggörande så snart som möjligt skulle drabbas ekonomiskt på ett orättfärdigt sätt. Listing Act, som snart kommer beslutas av EU, innebär bland annat att börsbolagen som huvudregel inte längre kommer vara skyldiga att offentliggöra insiderinformation om mellanliggande steg. Offentliggörandet skjuts då alltså upp tills det slutliga steget inträffat. Listing Act kommer förmodligen träda i kraft under hösten 2025.